Min allra första bästa vän. Linnéa Hedman. En intensiv och brutalt ärlig vänskap, med en person som var precis som jag. Som jag både kunde hata och älska på samma gång, men som hela tiden var så given. Hon och jag skulle sitta ihop för alltid. Det var vad jag trodde för sju år sedan.
Viktoria Angel. Egentligen hade ingen text varit nödvändig därefter. Högstadiet, alla minnen som naglat sig fast, som sitter enda in i ryggmärgen, där är hon med. Hon hjälpte mig genom min största depression, och räddade livet på mig. Hon är med i både mina ljusaste och mörkaste minnen, och jag kommer alltid ha en liten reserverad plats för henne i mitt hjärta. Den bara finns där, helt självklar.
Min knäppa och goa' Sofia Flädjemark. Lärde känna varandra i högstadiet och kom varandra nära snabbt, var något av periodvänner (när det passade bådas humör), och hade väldigt väldigt roligt tillsammans. Alla turer till Halmstad, fika på ungdomsmottagningen och grisbilen på landet. Finafina Sofia.
En annan fin person jag lärde känna under högstadieåren var Peter Wallenäs, och han fanns även där en bit in på gymnasieåren. Han var världens bästa. Ni vet hur alla tjejer/kvinnor vill ha en gay-bff för att förstå hur killar tänker. Jag hade hetero-versionen! Kunde prata om precis ALLT med Peter. Inga gränser, och det var så himla fint. Tyckte om att han var så öppen, rolig och omtänksam. Honom saknar jag verkligen.
När gymnasietiden hade pågått i sex månader bytte jag stad och skola. Det var dags för någonting nytt, och jag hittade till Ljud- och bildskolan och världens minsta klass (som även krympte ännu mer under åren). Där fann jag Sara. Sara Söderlind. Vi lärde känna varandra snabbt eftersom vi båda rökte redan då, och ingen annan i klassen gjorde det. Och jag gillade hennes sätt att inte bry sig om för mycket i taget, och hennes sätt att skratta så att hela hennes taniga kropp hängde med. Jag har även galet roliga minnen tillsammans med henne, och de mest galna sakerna har hänt när hon varit med. Ingen kan ana hur mycket jag tycker om Sara.
Men så är det ju även vissa som finns kvar, personer som fortsätter påverka mig, och har en stor betydelse i mitt liv.
Jag kommer ihåg att vi skulle på fest hos någon jag inte kände. För det var så man gjorde när vi var i 14 årsåldern, man tog reda på var det var fest, frågade någon bekants bekant till personen som hade festen om det var okej att några till kom och sen strömmade man dit i stora stim och hoppades på att få komma in. Den gången var det Jenni som hade fest, och på något vis blev det att vi hängde nästan hela kvällen. Kommer specifikt ihåg det första kortet som togs på oss två, den natten i hennes hall-spegel. Så himla små. Därefter träffades vi alla dagar vi kunde i veckan. Jag gick fortfarande på högstadiet, och Jenni gick i ettan på gymnasiet. Och jag tog bussen in till stan, hörde av mig och sedan hängde vi där folk inte kunde se oss röka. Satt och pratade i flera timmar, och så fortsatte det väldigt länge. Sedan har vi kunnat vara tysta i flera månader i streck, men tagit upp kontakten igen, träffats och då har det varit precis som vanligt. Hon är verkligen en döbra vän. Jag kommer ihåg en dag förra året, då vi inte pratat på ett tag, och jag får ett sms om att kolla brevlådan. Då ligger det ett kuvert med mitt namn på. Då har hon skrivit ett handskrivet brev till mig, bara för att hon vet hur mycket jag tycker om att få brev på posten. Hjärta alltså!
Evelina Mårtensson, Mårten. Som jag känt sedan högstadiet. Som är ute och reser i flera månader i streck, men som alltid hör av sig så fort hon får tid att ses. Vi är duktiga på att dricka kaffe, att prata, promenera, samt glömma bort tiden. Och så är vi brutalt ärliga mot varandra, vilket är charmen med vår vänskap.
Gabbelina, Gabriel Alexandersson, min sjuka vän. Vi upptäckte varandra första gången när vi hamnade i samma grupp på en temavecka i skolan (gymnasiet). Vi skulle ha gruppmöte, och alla satt tysta och väntade i den obekväma och tryckta stämningen. Vi väntade på att du skulle anlända, och när du gjorde det lyste alla upp av lättnad, och så drog du ner byxorna och satte dig i mitt knä. Världens mest knäppa sekunder för mig, men uppenbarligen gjorde det intryck. Så, bra jobbat min vän! Faktum: det går inte att vara på dåligt humör i Gabbes närhet. Det går bara inte. Och det gjorde väl att vi mer eller mindre satt ihop när vi kunde, på raster och fritid. Så ofta det gick. Sedan kom studenten och han flyttade till Stockholm. Jävla jävel. Dock kan vi slänga iväg ett sms då och då, och helt plötsligt ringer han och frågar något om Gossip Girl, eller så följer jag med honom till hans halvt döva gammelfarmor och fikar en eftermiddag. Inga konstigheter!
Sebastian träffade jag en månad innan han skulle ta studenten. Under 1,5 år hade vi bara gått förbi varandra, obemärkta, i samma korridorer, dag in och dag ut i vår lilla skola med bara 200 människor (som nästan aldrig var under samma tak). Och min flyktiga vän, som gjorde att våra vägar äntligen korsades, var en smula kär i dig. Men så var det en dag i slutet av Maj vi skulle ha friluftsdag med hela skolan, och bara en månad innan hade jag opererat öronen så jag fick inte anstränga mig. Du var en av de som höll i friluftsdagen och blev fast på en plats när alla andra sprang runt och gjorde stationer, och där var jag med dig hela dagen. När vi kom tillbaks till skolan var båda så trötta, och jag kommer ihåg att jag lutade hela min kroppstyngd mot dig bara för att få känna din närhet, och du höll emot utan någon kraftansträngning. Kommer inte ihåg hur det kom sig, men vi bestämde att jag skulle följa med dig hem. För att ta en powernap, och vi lade oss ner i din blåa bäddsoffa. Du frågade om du fick hålla om mig, och jag sa ja. 2 veckor senare frågade du om jag var din flickvän, och det var jag.
Och så har vi Lovisa Lund (eller Kirkhoff som hon hette när jag lärde känna henne). Min människa. Det är hon jag vill prata med så fort någonting händer i mitt liv, det är henne jag vill veta allt om. Jag älskar hennes hårda och långa kramar, hennes sätt att prata och berätta, och hennes plötsliga gester och inlevelse. Jag beundrar hennes styrka, och hennes förmåga att göra så att man känner sig viktig, och uppskattad. Det var när Sara slutade abrupt i vår klass, som jag och Lovisa hittade varandra. Vi båda var nog ganska trötta på vår omgivning och hittade äntligen någon att anförtro sig till. Hon fanns där för mig när jag var nere under en lång tid, och jag fanns där för henne. Vi båda har gått igenom saker som gör oss tåliga, starka och realistiska. Hon är den absolut bästa och finaste människan i alla kategorier, och jag är så himla tacksam att få ha henne i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar