En tisdag.

Igår var Rebecca och bebis hos mig och hälsade på. Fylls av ett enda mys i kroppen när jag får umgås med dem. Älskade Rebecca.

Hämtade medicin mot magkatarren också. Hoppas att den tar bort det värsta illamåendet och halsbrännan snarast. Den ihållande tröttheten vet jag dock inte vad jag ska göra åt. Tror det enda receptet är att vilavilavila, fastän det är så himla svårt att slappna av. När jag väl somnar för natten är det som att min kropp stänger av. Har extremt svårt att komma upp på morgonen trots många timmars sömn. Väntar på samtal från arbetsterapeuten som beställt ett tyngdtäcke till mig, som förhoppningsvis kan få min kropp och därmed hjärna att slappna av fortare på kvällen. Spänd på att utvärdera täcket efter en tids användande.

Just nu försöker jag bara samla på mig bra stunder med mina fina människor jag har omkring mig, göra det jag orkar, ha det tyst omkring mig när jag känner att det blir för mycket stimuli från omvärlden. Fungerar hyfsat hittills.

Vi hörs!

Återhämtning påbörjad.

Nu har jag varit hemma i en vecka. Det fysiska måendet är detsamma, vilket även tar på psyket. Men, försöker samla på mig bra stunder med mina nära och lyssna in mig själv. Gör så mycket som både hjärna och kropp tillåter, i den takt det tillåter. Just nu kan det handla om att ta sig till läkaren, gå en kort promenad med hunden, fika med pappa och sedan ligga under en filt resten av dagen. Vissa dagar är bättre och vissa sämre.

Var hos läkaren idag. Han sjukskrev mig hela december, till att börja med. Imorgon ska jag hämta medicin mot magkatarren. Vi börjar där, sedan får vi se vart det bär.

Bra stunder den senaste veckan:

1. Tände ljus, satte på en serie och åt frukost länge och långsamt.
2. Nicco kom och lade sig över mig i soffan. Borrade in mina fingrar i hans päls och han spann som en katt.

- Fick lov att gosa med bebis några timmar en eftermiddag.

1. Fredagkväll. Vi gjorde tacos, mamma kom över med vin. Vad mer behöver en säga?
2. Tittade på idolfinalen inne hos pappa, gick sedan in till vår lille stuga igen. Gick mest runt i mjuka kläder och njöt resten av kvällen.

1. Lördagsmorgon. Går en runda med Nicco, landar hemma hos mamma som bjuder på pangfrukost.
2. En solig förmiddag med Frida, Lana och Nicco i Stafsinge.

Söndag: Pappa och Sebastian åker iväg och köper två granar. En till pappa att ha inne och en till mig och Sebbe att sätta i trädgården. Medan pappa och Sebastian krånglar och meckar med granen ute, sitter jag inne hos mig och iakttar hela spektaklet. Skrattar så högt att pappa hör det ända ut. Då börjar han också. Och så fortsätter det ett tag. ÄLSKAR dessa stunder.

- På kvällen sätter vi på julmusik. Sebastian bakar saffranslängd i köket medan jag sitter på golvet i vardagsrummet. Slår in julklappar och leker med Nicco som verkar bli på extra vilt humör av julmusiken. Vid halv tio är saffranslängden klar, vilken avnjuts i stöket med ett glas mjölk till.

1. Följer med Sebastian och Nicco ut på en nattpromenad. Det snöar och är halt. Detta kombinerat med hyperexalterad hund som sladdar omkring med en pinne resulterar i att jag skrattar så jag tappar kraften i all muskulatur i kroppen. Benen, knipmusklerna. Ni fattar. Medan Nicco halkar och slirar och springer, springhasar jag mig fram bakom, nedför en backe, skrattandes. Sebastians kommentar: Det är skönt att höra dig skratta. Det var längesedan du skrattade så mycket så hjärtligt.
2. Det är numera ett tjockt täcke med snö på vår utegran. Det gör mig lycklig i magen.
3. Efter nattpromenaden går vi in med en för tidig julklapp till pappa. Julklappen heter "överlevnadskit del 1" och innehåller en kombinerad isskrapa och borste. Pappa behöver allt för att underlätta vinterhalvåret. Han blir fnittrig och jag blir blödig. ÄLSKAR min familj.

På återseende.

Åksjukan.

Kanske är det dags att återuppta skrivandet. Det blir bara längre och längre mellan gångerna, men idag känner jag ett verkligt behov av att få skriva ner några rader.

Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge och då har det jag mår bra av blivit tvunget att prioriteras bort. Orimligt, men det är ju så det blir. Det nödvändiga måste göras och det lustfyllda får ta mindre plats, tills det försvinner helt. För när en avklarat det nödvändiga finns ingen ork kvar till det andra.

Igår tog det bara stopp. Vaknade med samma känsla som de senaste veckorna - icke utvilad, yr och med värk i benen. Igår morse hade dock ytterligare en dimension lagts till - ett starkt illamående. Trodde det var hunger som orsakade illamåendet och åkte till jobbet ändå. Yrseln och värken har jag jobbat med i flera veckor, men känslan av att jag när som skulle kräkas var något nytt. Åt frukost på jobbet och gav det en timme, men kände mig istället åksjuk när klockan närmade sig nio. Bestämde då mig för att åka hem, övertygad om att jag höll på att bli magsjuk.

Ingen kräkexplosion skedde och var istället tvungen att inse att jag måste boka tid hos läkare, för yrseln som vägrar släppa mig och numera orsakar en känsla av att ständigt vara åksjuk.

Eftersom vårdcentralerna jag ringde till inte hade några tider som gick att boka förrän efter nyår masade jag mig till lättakuten idag. Träffade en sköterska som efter ett kort samtal remitterade mig till psykolog, som jag ska få träffa tillsammans med läkare på torsdag. Hon konstaterade det jag försökt uthärda i flera månader. När stressnivåerna är ohållbara börjar kroppen ta stryk. Jag har sett varningstecken i över ett halvår, men trott att jag ska klara det, att det ska lugna sig snart, men det har det inte gjort. Det har bara eskalerat, sakta men säkert och nu när stressen ter sig fysiskt börjar det bli läskigt.

Det känns som ett jävla nederlag, att inte orka, men jag måste bara inse att jag inte kan fortsätta såhär.

Hej, sålänge.