att prata med någon som vet.

Inatt fick det sunda förnuftet gällande morgondagen vila medan jag satt och pratade med min bror i soffan om viktiga saker. Jag ska upp om fyra timmar och får göra det bästa utav det när klockan ringer vid sju-tiden. Inatt var det viktigare att prata om sådant som en bara kan prata om vid vissa tillfällen, med vissa människor. Känner mig lättad och inspirerad nu, istället för frustrerad och tom som innan. Att ha någon som förstår utan att en behöver förklara och någon som känner samma jävla frustration som en själv gör ibland är värt allt.

Nu är det läge för ett avsnitt av how I met your mother och förhoppningsvis några timmars sömn innan det är en ny dag att ta tag i.

Det är svårt att inte älska gubben på tåget som spred kärlek på alla resenärers biljetter i söndags ♡

bröl

Jag är inte gjord för att vara uppe från kvart i sex på morgonen. Det är bara så det är. Det slutar alltid med illamående, frossa och en lång kamp mot de blytunga ögonlocken. Jag kan inte, ärligt. Dagen började med att köra pappa till jobbet vid kvart över sju, för att vid åtta gå på arbetsintervju och åka till skolan vid halv nio. Därefter har en tre timmar lång kursintroduktion segat sig förbi (sista kursen innan sommaren!!). När det var över styrde jag mot falkenberg igen - åt sushi och åkte sedan till rebecca för att hjälpa henne packa upp och fixa i hennes nya lägga. Där och då började frossan komma och illamåendet hade varit ett faktum sedan flera timmar tillbaka. Efter två timmar hos rebecca åkte jag och hämtade farsgubben på jobbet. När jag kom hem igen råkade jag somna i tio minuter innan rebecca kom och hämtade mig igen. Handlade - åkte hem till henne och möblerade och fixade - rebecca lagade köffässås (hennes uttal) - åt - drack kaffe och nu är jag hemma igen. Hade jag inte fått de tio minuterna sömn innan hade jag varit död precis nu.

Imorgon och onsdag är det föreläsningar och laborationer som står på schemat, sedan är det en jävligt go långhelg med röda dagar som är de enda loven vi får på högskolan (förutom sommarlovet). AMEN.

Bild från i lördags då jag och S var iväg på 25-årsfest. Orkar dock inte berätta mer om det!

HADETSÅBRASÅHÖRSVI

från en miserabel gråskala till något hoppfullt

Lördagen handlade mest om att försöka tackla min egen sinnesstämning utan att bli galen. Rastlösheten kröp i varje led, ven och muskel och ingenting kunde göra mig nöjd. På grund av blåsigt och isande väder ställde jag och sebbe in våra planer med att åka in till stan och göra ärenden. Istället åkte vi till mamma med familj och myste där en förmiddag innan middagen hos pappa. Sedan kom rastlösheten. I ett försök att mildra orkanen som höll på att byggas upp inom mig dammsög jag mitt hem och rensade i min walk-in-closet. Det hjälpte dock noll och till slut slängde jag mig i soffan med en stor klump av gråt i halsen. Efter cirka två timmar lade sig det värsta och jag kunde njuta av kvällen tillsammans med sebbe, pappa och den nya Beck-filmen.

Idag åkte sebbe iväg tidigt och jag tog sovmorgon till klockan elva. Efter frukosten satte jag mig och pluggade en timma och blev klar med responsen som ska ges på måndag. Drog snabbt därefter på mig träningsbraxorna och gick en runda runt ätran på sex kilometer. Var fan iskallt ute, men riktigt skönt att andas in ny luft i mina lungor. Åt därefter tillsammans med pappa - körde till mamma för att kopiera skolpapper - åkte hem och duschade och landade tillslut inne hos pappa igen för att titta på hockey. Frölunda spelade en avgörande match mot Luleå och jag kunde fan inte andas från matchstart halv sex tills den avgörande pucken gick in i mål strax innan åtta. Mina naglar var helt nedsågade efter att det stått 0 - 0 i tre perioder och det var dags för sudden death. Efter en minut och trettioen sekunder skickade Frölunda in pucken och både jag och pappa skrek rakt ut av total lättnad. En hel del andra anspänningar verkade släppa med skriket, för en timma senare gick jag in till mig igen och satte mig ner med min tenta. Ett efterlängtat flow i skrivandet och vid ett-tiden inatt kände jag mig jävligt nöjd med att bara ha en halv sida kvar att skriva. Så, nu får jag sova.

Godnatt 

från något hoppfullt till en miserabel gråskala

I torsdags såg det ut som på bilden nedan. Gick en 8-kilometers-promenad i en varm vårsol på stranden. Över en natt dog hoppet om våren ut och regnet och det gråa kom tillbaka. Hur som. Torsdagen gick ut på att försöka plugga hela förmiddagen, ge upp och istället promenera, äta kycklingrulle och ha migrän hela kvällen. Gav istället plugget en ny chans under fredagen, men inget gick som de skulle. Det var först vid halv-sextiden efter några gråtanfall som något liknande flow började komma. Skrev till halv åtta och sedan kom sebbe hem till mig med en pizzaleverans och sitt sällskap. Det bästa som hänt på hela veckan. Helgen har därefter gått alldeles för snabbt som vanligt och imorgon ska jag hugga tag i tentan och förhoppningsvis bli så gott som klar!

GODNATT

foto&redigering - lovisa bengtsson

vad vill du, på riktigt?

LÄNK: http://lajkat.aftonbladet.se/vad-som-hander-nar-vanliga-kvinnor-retuscheras-som-fotomodeller/

Egentligen tror jag inte att det behövs någon vidare text för att styrka budskapet i filmen, men jag vill ändå berätta hur jag ser på saken och hur viktigt detta är.

Jag har själv aldrig jämfört mig med modeller i tidningar eller i reklamer etc, men har istället jämfört mig med människor runt omkring mig som jag ansett sett bättre ut än mig själv. Det jag inte förstod då är att alla har olika förutsättningar och mål med sitt utseende. Jag kom exempelvis på ganska tidigt att jag inte alls tycker det är nödvändigt eller ens roligt att sminka mig - mitt mål har aldrig varit att dölja mina egenheter, för det är dem som gör mig till mig = jag kan inte se ut som en plastdocka i ansiktet.

Det jag vill säga är att vi måste sluta leta brister hos oss själva och börja känna efter vad vi egentligen vill och uttrycka, på riktigt. När jag slutade titta på vad alla andra har på sig och hur alla andra sminkar sig eller har sitt hår har jag vågat vara mer ärlig mot mig själv. Min omgivnings bekräftelse är inte lika viktig - det viktiga är hur jag känner för mig själv och i mig själv.

en osammanhängande lista om allt möjligt

Datum: sjuttonde mars tvåtusenfemton
Veckodag: tisdag

Dagens minst angenäma doft: Svämlukten som kom som en klapp i ansiktet på vägen till falkenberg i förmiddags.

Dagens bästa replik:
- "Gillar din kaxiga attityd, tjejen".
- "Det säger du inte när jag kontrollerar vårt framtida förhållande. Gå din väg medan du kan!"  

Dagens mest långtråkiga ögonblick: Sista kvarten av föreläsningen - känns alltid som den aldrig ska ta slut.

Vilka fem ord sammanfattar dagen: tidig, lång, skön, magont och kaffe.

Dessa tio saker är de bästa i mitt liv just nu (kommer räknas upp utan inbördes ordning):
1. Sebastian.
2. Familj + vänner.
3. Min nikon d7100 (in love).
4. Nya soffan.
5. Att solen lyser längre och oftare.
6. Snart hämtat mig från min sjuka.
7. Trivs så himla bra hemma.
8. Vatten - ett glas med iskallt vanligt jävla vatten (!).
9. Min säng.
10. Att gå promenader i en tjock vinterjacka medan solen värmer ansiktet och händerna.

Dessa saker vill jag förändra:
1. Vill känna mig stark och lättare i kroppen = att min IBS ska bli bättre.
2. Att små detaljer i livet har fått gripa tag i mig den senaste tiden - har inte kunnat skaka av mig saker lika lätt som innan.
3. Min ekonomi, men där har vi en lång bit kvar. Studentlivet alltså.

Tre anmärkningar jag brukar få på min livsföring: 
1. Att jag röker.
2. Att jag är lat och envis (dras mest skämt om på min bekostnad)
3. Att jag får bryt (försöker vara tålmodig ett tag, men istället byggs saker upp som kommer ut i ett vulkanutbrott någon gång då och då)

Ihärdig tvångstanke: Att jag måste tänka exempelvis "låst" när jag låser, för att jag inte ska behöva gå tillbaka flera gånger och rycka i handtaget för att vara säker. Detta är dock en strategi jag kommit på för att jag just haft ett problem med att inte lita på mitt minne.

Den här personen har satt sin sista potatis: Jag i dåtid. Kan inte sätta potatis när en inte existerar längre.

Nu kommer det bli andra bullar med: Att sköta kosten och röra mig mer. IBSen blir tusen gånger värre när jag halkar efter med det.

Detta gör mig nervös: Långsamma eller alldeles för uppstressade människor + ihärdiga ljud som är för högljudda för sin karaktär. Fungerar inte att låta som en ångvält när en andas i min närhet.

Nu sätter jag punkt för denna osammanhängande lista. Den kunde blivit hur lång som helst! Vänta ni bara! PUSS

två gånger eufori

Små detaljer i vardagen som gör att humöret blir lite ljusare och lättare.

foto&redigering - lovisa bengtsson

sjuk, sprucken mobil och sol

Helgen och framför allt söndagen var mäkta bra, om en ser förbi att min telefon sprack och jag blev sjuk. I söndags åkte jag och S ut till Grimsholmen med kamerorna för att föreviga att våren kikar fram allt oftare nu. Jag ville vara så nära naturen att jag lade mig i den - det räckte inte att titta.

Hann även med ett Ikea-besök, en middag med min familj och montering av möbler innan klockan slog måndag.

PUSS & GODNATT

ett slut och mardrömmar

I torsdags var det sista dagen på min fantastiska praktikplats jag varit på i två omgångar nu. Kramade om pedagogerna och sade hejdå till barnen medan gråten steg i halsen. Tårarna rann konstant hela vägen till falkenberg och lite mer därtill. Extremt jävla jobbigt att inte komma tillbaka dit igen - i vilket fall inte något mer under min studietid.

Fredagen var dock h.e.a.v.e.n. Sovmorgon en solig dag i mars - smaka på det i munnen någon minut. Drack kaffe och åt frukost framför nyhetsmorgon innan jag tog jag i plugget. Då ringde dock Anna som var aningen förvirrad över hemtentan, så vi pratade i någon timma om dilemman och viktiga saker. Skrev därefter klart min uppgift och bestämde mig snabbt för att gå ut en runda. Hann bara hem, äta och duscha innan S kom hit. Vi svängde ihop en taco-kväll, tittade på postkodmiljonären (som det inbitna pensionärsparet vi är) och avslutade fredagkvällen med en film.

Natten till lördagen var dock ganska svettig. Har en mörkerrädsla som sitter i som hos ett litet barn, och inatt ville den göra sig påmind genom mina drömmar. Det började med att jag vaknade vid tre-tiden för att min lampa (som jag alltid har tänd på natten) stack i mina ögon. Släckte den och somnade om snabbt. Vaknade dock upp igen vid fyra, då jag precis drömt att jag ligger i ett kolsvart rum och hör fotsteg utanför rummet. Jag lyser då med min mobilficklampa mot dörren och ser två fötter utanför. I det ögonblicket vaknar jag upp och känner en sådan verklig rädsla i kroppen att jag blir paralyserad. Jag kan fan inte röra mig och börjar gråta - sebbe vaknar och undrar vad som händer - jag tänder lampan igen och försöker somna om. Vaknar några gånger till under natten med samma känsla, så när jag väl skulle gå upp imorse var jag dyngtrött. Fick ta igen det i min nya soffa som jag och S hämtade i varberg idag. Annars har vi bara ätit en gudomlig middag med pappa och slutligen haft mello-mys.

Hoppas på att denna natten blir bättre. 

mondays are for..

Söndagsångesten som alltid verkar infinna sig annars har jag inte sett en skymt av idag. Är taggad inför imorgon och de fyra kommande dagarna på förskolan. Nu ska jag ge det sista jag har och ta vara på tiden tillsammans med barnen, för tisdag nästa vecka är det tillbaka till skolan och allt vad det innebär. Har dock satt upp som mål att bli klar med min tenta några dagar innan det är inlämning, så jag får några dagars "ledigt" innan det är dags för redovisning och sista kursen innan sommaren.

Bildkälla.

Försök gör måndagarna till något positivt, istället för att slukas av söndagen och ångesten denna dag kan innebära. Det är fan inte värt det att känna så femtiotvå gånger om året! Veckorna kommer alltid fortsätta att rundas av i en helg, och veckorna kommer alltid börja om därefter.

Embrace it (så gott du kan).

ångestberg och free people

Jag har haft en del att stå i sedan jag skrev här sist. Har inte tid för något annat än praktik, skolarbete och ångest. Igår steg ångesten till dess maxgräns och på väg hem från praktiken ville jag bara skrikgråta i bilen. Åkte därmed hem till mamma och mellanlandade innan jag åkte hem till mitt tysta lilla hus. Fick även spytt ut en del under natten när S kom hem till mig. Vaknade dock med en klump i halsen idag och när S åkt hem bestämde jag mig för att göra mig av med ångesten. Satte mig ner och skrev ner skiten i min loggbok för VFUn och kunde sedan halvt lämna det där. Kunde i vilket fall andas igen.

Dagen har sedan sett ljusare ut. Åt middag med pappa och bror och åkte sedan till mamma för att dricka kaffe och bara slappa. Nu är det dags för mello - andra chansen tillsammans med pappa. S är i Halmstad och ska på avslutningsfest för revyn. De körde den sista föreställningen idag, och det måste de ju fira.

En kvinna med lite lättare andning i en ny fantastisk tröja/tunika från free people (köpt i urban outfitters webshop) som jag suktat efter i tre månader. Äntligen är den min.