En tisdag.

Igår var Rebecca och bebis hos mig och hälsade på. Fylls av ett enda mys i kroppen när jag får umgås med dem. Älskade Rebecca.

Hämtade medicin mot magkatarren också. Hoppas att den tar bort det värsta illamåendet och halsbrännan snarast. Den ihållande tröttheten vet jag dock inte vad jag ska göra åt. Tror det enda receptet är att vilavilavila, fastän det är så himla svårt att slappna av. När jag väl somnar för natten är det som att min kropp stänger av. Har extremt svårt att komma upp på morgonen trots många timmars sömn. Väntar på samtal från arbetsterapeuten som beställt ett tyngdtäcke till mig, som förhoppningsvis kan få min kropp och därmed hjärna att slappna av fortare på kvällen. Spänd på att utvärdera täcket efter en tids användande.

Just nu försöker jag bara samla på mig bra stunder med mina fina människor jag har omkring mig, göra det jag orkar, ha det tyst omkring mig när jag känner att det blir för mycket stimuli från omvärlden. Fungerar hyfsat hittills.

Vi hörs!

Återhämtning påbörjad.

Nu har jag varit hemma i en vecka. Det fysiska måendet är detsamma, vilket även tar på psyket. Men, försöker samla på mig bra stunder med mina nära och lyssna in mig själv. Gör så mycket som både hjärna och kropp tillåter, i den takt det tillåter. Just nu kan det handla om att ta sig till läkaren, gå en kort promenad med hunden, fika med pappa och sedan ligga under en filt resten av dagen. Vissa dagar är bättre och vissa sämre.

Var hos läkaren idag. Han sjukskrev mig hela december, till att börja med. Imorgon ska jag hämta medicin mot magkatarren. Vi börjar där, sedan får vi se vart det bär.

Bra stunder den senaste veckan:

1. Tände ljus, satte på en serie och åt frukost länge och långsamt.
2. Nicco kom och lade sig över mig i soffan. Borrade in mina fingrar i hans päls och han spann som en katt.

- Fick lov att gosa med bebis några timmar en eftermiddag.

1. Fredagkväll. Vi gjorde tacos, mamma kom över med vin. Vad mer behöver en säga?
2. Tittade på idolfinalen inne hos pappa, gick sedan in till vår lille stuga igen. Gick mest runt i mjuka kläder och njöt resten av kvällen.

1. Lördagsmorgon. Går en runda med Nicco, landar hemma hos mamma som bjuder på pangfrukost.
2. En solig förmiddag med Frida, Lana och Nicco i Stafsinge.

Söndag: Pappa och Sebastian åker iväg och köper två granar. En till pappa att ha inne och en till mig och Sebbe att sätta i trädgården. Medan pappa och Sebastian krånglar och meckar med granen ute, sitter jag inne hos mig och iakttar hela spektaklet. Skrattar så högt att pappa hör det ända ut. Då börjar han också. Och så fortsätter det ett tag. ÄLSKAR dessa stunder.

- På kvällen sätter vi på julmusik. Sebastian bakar saffranslängd i köket medan jag sitter på golvet i vardagsrummet. Slår in julklappar och leker med Nicco som verkar bli på extra vilt humör av julmusiken. Vid halv tio är saffranslängden klar, vilken avnjuts i stöket med ett glas mjölk till.

1. Följer med Sebastian och Nicco ut på en nattpromenad. Det snöar och är halt. Detta kombinerat med hyperexalterad hund som sladdar omkring med en pinne resulterar i att jag skrattar så jag tappar kraften i all muskulatur i kroppen. Benen, knipmusklerna. Ni fattar. Medan Nicco halkar och slirar och springer, springhasar jag mig fram bakom, nedför en backe, skrattandes. Sebastians kommentar: Det är skönt att höra dig skratta. Det var längesedan du skrattade så mycket så hjärtligt.
2. Det är numera ett tjockt täcke med snö på vår utegran. Det gör mig lycklig i magen.
3. Efter nattpromenaden går vi in med en för tidig julklapp till pappa. Julklappen heter "överlevnadskit del 1" och innehåller en kombinerad isskrapa och borste. Pappa behöver allt för att underlätta vinterhalvåret. Han blir fnittrig och jag blir blödig. ÄLSKAR min familj.

På återseende.

Åksjukan.

Kanske är det dags att återuppta skrivandet. Det blir bara längre och längre mellan gångerna, men idag känner jag ett verkligt behov av att få skriva ner några rader.

Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge och då har det jag mår bra av blivit tvunget att prioriteras bort. Orimligt, men det är ju så det blir. Det nödvändiga måste göras och det lustfyllda får ta mindre plats, tills det försvinner helt. För när en avklarat det nödvändiga finns ingen ork kvar till det andra.

Igår tog det bara stopp. Vaknade med samma känsla som de senaste veckorna - icke utvilad, yr och med värk i benen. Igår morse hade dock ytterligare en dimension lagts till - ett starkt illamående. Trodde det var hunger som orsakade illamåendet och åkte till jobbet ändå. Yrseln och värken har jag jobbat med i flera veckor, men känslan av att jag när som skulle kräkas var något nytt. Åt frukost på jobbet och gav det en timme, men kände mig istället åksjuk när klockan närmade sig nio. Bestämde då mig för att åka hem, övertygad om att jag höll på att bli magsjuk.

Ingen kräkexplosion skedde och var istället tvungen att inse att jag måste boka tid hos läkare, för yrseln som vägrar släppa mig och numera orsakar en känsla av att ständigt vara åksjuk.

Eftersom vårdcentralerna jag ringde till inte hade några tider som gick att boka förrän efter nyår masade jag mig till lättakuten idag. Träffade en sköterska som efter ett kort samtal remitterade mig till psykolog, som jag ska få träffa tillsammans med läkare på torsdag. Hon konstaterade det jag försökt uthärda i flera månader. När stressnivåerna är ohållbara börjar kroppen ta stryk. Jag har sett varningstecken i över ett halvår, men trott att jag ska klara det, att det ska lugna sig snart, men det har det inte gjort. Det har bara eskalerat, sakta men säkert och nu när stressen ter sig fysiskt börjar det bli läskigt.

Det känns som ett jävla nederlag, att inte orka, men jag måste bara inse att jag inte kan fortsätta såhär.

Hej, sålänge.

Tjugonde oktober.

Åkte hem från jobbet. Har jobbat trots sjuk hela veckan. Imorse tog det stopp.
Tog en annan väg hem. Stannade här.

Gick långt ut på bryggan, satte mig ner och lutade mig mot räcket. Tillät mig själv att stanna upp, lät andningen lugna sig. Fick vara ifred. Ensam med naturen som ger kraft utan att kräva något i gengäld.

Tittade på mig själv i kameran. Det var längesedan jag tittade på mig själv i dagsljus. Ansiktet skvallrar om ett jobbigt år. Det är blekt, skrovligt och ögonen är ständigt rödglansiga. Det kommer alltid en tid då insidan återspeglas på utsidan. När en inte längre kan upprätthålla en skärpt yta. Har inte haft någon kraft att ta hand om mig själv varken psykiskt eller kroppsligt.

Jag satt där på bryggan i en timme. Blundade, kände att psyket och kroppen hittade varandra igen, för en liten stund. Lyssnade på andningen, på vinden, på havet och på avlägsna hundskall.

Åkte hem, värmde upp kroppen med te. Åt några knäckebröd. Kröp ner i soffan under en filt. Somnade vid elva, halv tolv, och vaknade igen vid fyra. Helt tillfreds i kroppen.

Tack för denna dag.

Mer sådant här.

Var ute i skogen i söndags, bara en kort vända, men åter insåg jag vad det är som behövs nu. Mjuk mossa under fötterna, skogar som ekar av knäckta grenar, lugn. Måste ta mig tid för det jag mår bra av. Annars kommer livet ta kål på min person, inom en snar framtid.

När all ork bara går åt till att ta sig upp på morgonen är det inte heller konstigt att immunförsvaret krackelerar. Som det självfallet gjort nu. En förkylning har klamrat sig fast och jag går runt i någon ständig "innan-panikångest-känsla". Alltså den känsla jag brukar ha innan det bryter ut en ångestattack, det är bara att den inte bryter ut.

Ska gå och snyta mig. Äta. Leta upp en bok och lyssna. Orkar inte ens läsa.
Hejdå, så länge.

Parantes.

Just nu känner jag en sådan inre stress att det brusar i huvudet. Kan inte slappna av eller koppla bort. Hjärnan bara fortsätter att hålla sig sysselsatt. Vet inte hur jag ska stoppa det som känns som ett rus i huvudet. Får inte fatt på några tankar, glömmer av vad jag gjort om dagarna, vilken dag det är och vad jag har för åtaganden utanför jobbet. Tankarna bara forsar fram, i alldeles för snabb takt, kroppen hänger inte med. Jag. Orkar. Inte. Just nu.

Lyssnar på podd för att distrahera, för att kunna somna.

Hej.

Hänger inte riktigt med.

September och snart höst. Bara några månader kvar på 2017. Året då jag tog examen, skaffade min allra första egna bil, fick mitt allra första jobb som förskollärare, fick fast tjänst och min första betalda semester. Ändå känns 2017 hittills ganska innehållslöst och jag känner mig en aning bortkopplad från mig själv. Kan inte riktigt sätta fingret på varför det känns så lamt. Hade knappt några förväntningar på året ens, så tycker att jag borde blivit positivt överraskad. Icke. Lite sorgligt ändå.

Hur som. Fick frukostsällskap i form av en mamma och lillasyster idag. Mamma hade köpt med sig frallor och planen var att fundera över presentinköp för nästa veckas födelsedagskvinna. Efter någon timma tog vi ut Nicco tillsammans och landade sedan hos mamma för ytterligare någon kaffekopp och gos med hund. Skulle träffat Frida i eftermiddag, men ligger istället hemma med magkramper. Yey.

Ha en fin lördag.

Att jobba med ångest.

(Glömt publicera detta inlägg från förra helgen, så nu kommer det upp en vecka för sent)

Nu har två veckor gått efter semestern och snart ska den tredje jobbveckan ta fart, samtidigt som en latent förkylning ligger i kroppen. Hoppas inte den bryter ut.

De första veckorna efter semestern har varit kämpiga. Inte rent arbetsmässigt, utan mer inombords. Haft ett ångestpåslag utan dess like, mest troligt för att jag åter vistas runt människor i högre grad än vad jag gjort under semestern. Med det följer olika nedbrytande tankar som jag måste förhålla mig till, vilket drar ner mig väldigt mycket.

Den här helgen har i vilket fall varit väldigt skön. I fredags efter jobbet åt jag och Sebbe thaimat. Därefter lade jag mig i sängen i min mermaid-filt och läste några sidor i en bok innan jag däckade. Sov i cirka två timmar, till kvart i åtta på kvällen. Resten av kvällen spenderades sedan inne hos pappa med kaffe, fångarna på fortet och en mazarin.

I lördags åkte jag och mamma till Åkulla och gick en promenad runt Yasjön tillsammans med Nicco. Mamma hade förberett picknick, vilken vi sedan förtärde vid sjön. När Sebbe kom hem runt kvällningen fick jag kräka ut min ångest och vi pratade sedan tills vi skulle gå och lägga oss.

Är så glad över människorna jag har i min närhet.

Bosgårdsfallet.

Efter frukost tog vi oss ut för att kolla in Bosgårdsfallet. Helt klart en ny favorit som jag kommer besöka många gånger.

Snart är denna lille semester slut. Längtar till jobbet, men ser inte alls fram emot tidiga morgnar. De är min fiende alltid, för evigt.

Ska försöka göra det allra bästa av de sista dagarna. Imorgon åker vi nog till Skåne för att vandra någon vandringsled. Annars finns inget direkt planerat.

Hej!

JYMPA

Jympade idag. Det trodde jag aldrig att jag skulle våga, men fan vad roligt det var. Skulle inte gjort det för några år sedan, för då ville jag vara bra på allting innan jag ens provat. Efter dagens pass frågade Frida hur det kändes. Och mitt svar blev just att fan vad roligt det var, även om en inte hängde med på alla steg hit och dit, men en dans lär man sig sällan efter en gång så det är bara att gå dit igen.

Jag fick ut den energi jag behövde. Kände sådan lättsamhet efter passet. Så pass att jag, Sebbe och Nicco avslutade måndagen med att gå en promenad.

Kul grej att jag alltid varit totalt ointresserad av blommor, men att jag numera lägger dess namn på minnet. Mamma lärde mig exempelvis att blomman ovan heter Rallarros.

Nu: dags att sova.

Sista semesterveckan.

Och jag har inga planer.

Hade en ultramegafin söndagskväll igår med Evelina. Hade planerat en nostalgi-afton, så vi möttes upp vid sju och inhandlade godis på hemmakväll. Gick hem till mig och satte igång första säsongen av Eva&Adam. Fyllde i repliker och skrattade oss röda i ansiktet. Mitt i tittandet mindes vi tillbaka till den film vi spelade in i början av högstadiet med klass 6A och slog på den. Så sjukt att se sig själv som elva/tolvåring och inse att en varit den personen. Hade förträngt hur jag såg ut, hur jag rörde mig och hur jag var i relation till andra människor.

Nu är vi som nämnt inne på den sista semesterveckan. Har absolut noll planerat, förutom att jag ska göra min debut på ett jympapass på friskis idag. Aldrig varit på ett sådant, så ska bli spännande och se hur jag hänger med - och om jag hänger med i största allmänhet. Jag inskaffade ett kort på friskis i fredags. Har länge känt att jag behöver ett ställe att dra till när jag känner att jag behöver bli av med överflödig energi. Om jag inte har ett ställe att sticka iväg till går jag endast hemma och surar istället. Blir irriterad på min omgivning och hittar ingenting att göra som passar min energinivå. Det räcker liksom inte att gå ut på en promenad när jag känner så, utan vad jag behöver är att ta i med hela kroppen och ta i rejält. Saknar alltid det när jag inte har gymkort. Ett plus med friskis är just gruppassen. På det förra gymmet kändes inte passen alls inspirerande, vilket gjorde att när jag inte kände för att spendera tid på gymmet med maskiner hände inget alls (eller jo, gick hemma och surade).

Beställde även precis en baddräkt. Det har länge stått på min inköpslista, då jag älskar att åka och simma. Baddräkt känns som ett bättre alternativ än bikini när en ska simma i badhus, just för att slippa att de olika delarna åker omkring och att en mitt i ett simtag måste rätta till överdelen osv.

Typ det som händer just nu. Får se om jag, Sebbe och Nicco hittar på någonting i veckan eller ej.

PUSS

Lyssnar på Penntricket.

Tar oss tillbaka till nutid. Har sträck-lyssnat på Penntricket i några timmar nu. Först ute i trädgården, utan och med filt. Flyttade sedan in för att underhålla mina rastlösa fingrar med att måla naglarna. Lyssnar fortfarande. Är just nu inne på avsnittet som handlar om kroppen och det ständiga projektet som pågår från det att en blivit medveten om att det finns ett ideal som bör strävas mot för att andra och en själv ska acceptera kroppen en har. Som en gör, tar jag mig tillbaka till mina egna erfarenheter gällande ämnet och funderar även på hur jag förhåller mig till kroppen idag. Tänker på hur långt jag har kommit på många vis, trots att jag självklart har dåliga dagar eller perioder där jag kan falla in i destruktiva tankemönster.

Mitt tankesätt har förändrats drastiskt under bara några år. Det värsta föraktet mot min kropp var under högstadie-tiden och början av gymnasiet. Jag var smal enligt normen, men hade börjat få kurvor och utvecklades. Under första året på gymnasiet var jag på ett besök på ungdomsmottagningen. Skulle hämta ut p-piller, då det även gjordes en rutinkoll på längd och vikt - alltså även BMI. Barnmorskan jag träffade berättade då för mig att mitt BMI var så högt att jag var på gränsen till fetma och rådde mig att hoppa av några hållplatser tidigare än den jag skulle gå av på (pendlade varje dag till skolan) för att promenera hem. Det var nödvändigt enligt henne och BMI-tabellen och jag förstod ingenting. Hade aldrig tänkt på mig själv som fet i den bemärkelsen, mest fokuserat på småfel på kroppen som behövde åtgärdas, men efter det besöket var jag övertygad om att jag måste haft fel och att BMI-tabellen talat sanning. Jag var fet, det var fara för min hälsa och jag måste göra något. Ännu får jag inte älska min kropp. Den måste förändras först.

Jag gick inte ner i vikt, trots att jag sprang varv i slingan, promenerade, gjorde armhävningar och situps hemma på sovrumsgolvet. Vågen stod stilla i cirka två år, trots otaliga försök att sänka mitt BMI. Och i slutet av gymnasiet, gick jag upp cirka femton kilon på bara några månader, trots träning och hets. Kroppsföraktet förstärktes åter och tog över nästan all min tankeverksamhet. Föraktet kom både inifrån och utifrån i ett ständigt flöde. Jag var alltid tjockast i sällskapet, i familjen, i släkten och i klädbutiken. Det gick inte att hitta ett par jeans som passade och jag la hela ansvaret på mig själv och att det var min uppgift att forma om mig så att jag kunde passa i de kläder som samhället hade att erbjuda. Då startade min bantningskarriär och träningshets i perioder. Testade flertalet olika kostprogram och laddade ner "hälsoappar" till telefonen. När jag sommaren 2013 och 2014 fick ett lagerjobb var min första tanke: fan vad bra, nu kommer jag säkert gå ner i vikt. Några kilon gick jag ner under de där somrarna och bantningsperioderna, men jag blev inte mer nöjd med mig själv för det. Sommaren 2015 ägnade jag hela sommaren på ett gym med min bror. Intalade mig själv att jag tränade för att bli stark, men i smyg ville jag gå ner till sjuttiofem kilo. Alltså till den vikt barnmorskan för många år sedan uttryckt var på gränsen till fetma. År 2015 hade jag kommit en bit på vägen och i alla fall förstått att jag fan inte var i närheten av fetma eller ens övervikt då barnmorskan uttryckte sin oro över mitt höga BMI och delade med sig av sina goda råd. Gick ner tio kilon sommaren 2015, men var fortfarande inte nöjd. Var fortfarande den tjocka i sällskapet som fick råd om kost, träning och livsval.

Gick såklart upp de där tio kilona igen. Det gick relativt snabbt när jag gick från att gymma fyra dagar i veckan till att sitta på föreläsningar större delen av dagarna samt stressa och ha ångest över prestationer. Någonting hände dock efter den där sommaren och hösten. Någonting som grott i mig länge började så smått bli allt mer tydligt. Jag frågade mig själv allt oftare var felet egentligen ligger. Det kom allt fler dagar där jag kom på mig själv med att stå och betrakta min halvnakna kropp i spegeln efter en dusch, och faktiskt tycka om det jag stod och tittade på. Det var med kläder på och i jakten på kläder kroppsföraktet dök upp. Allt fler dagar kände jag istället ilska över att kläder inte är gjorda för olika kroppar, än att hata på min egen. För var ligger felet egentligen? Att våra kroppar ser olika ut och är olika stora, eller att kläder är gjorda för ett fåtal storlekar och kroppstyper? Numera anser jag att det är ganska uppenbart.

Där är jag nu. De allra flesta dagarna om året gillar jag min kropp, men slås ibland av en uppgivenhet blandat med ilska när kläder inte sitter som jag vill att de ska sitta eller när jag inte ens får på mig den största storleken av shorts över låren. Riktigt dåliga dagar riktar jag åter föraktet mot mig själv och tänker att det är jag som måste förändras, men alla de andra dagarna riktar jag föraktet och ilskan mot samhället. Det som träffade mig nu när vi var i Stockholm var just det. Ena dagen, när jag hade varit runt i varenda jävla butik jag kunde tänka mig för att hitta ett par shorts och ändå kom hem tomhänt kom det bekanta föraktet. Jag passar inte in, inte ens i de största storlekarna. Och jag riktade slag med knogjärn mot mig själv. Det är mig det är fel på. Tryck över bröstet. Jag måste ändra mig, för jag vill kunna gå in i en vanlig jävla butik, ta min storlek och veta att de där jävlarna kommer sitta som en smäck. Men det händer aldrig. Jag grät lite på kvällen, somnade med ett tryck över bröstet, men vaknade till en stark dag, köpte svängiga byxor på Monki och tänkte att shorts är nog inte min grej ändå. Även om det kanske hade kunnat vara det i de bästa av världar.

Kanske en undrar varför jag gör ett långt jävla inlägg om detta? Anledningen är den enklaste av anledningar: Jag skriver detta för att jag anser att det är av vikt att lyfta fram att det finns människor som inte är smala enligt normen, men som samtidigt tycker jävligt bra om sig själva. Bara för att jag är några storlekar större än de flesta personer jag har i min närhet är inte jag en person en behöver tycka synd om, eller ge otaliga råd angående "hur du kan gå ner i vikt" (för det vill väl alla?). Jag känner mig lyckad som har kommit en lång bit på vägen i att fan älska mig själv villkorslöst, trots ständigt motstånd från omgivningen. Jag är stolt över mig själv.

Där sätter vi punkt.

En dag ur arkivet.

På söndagen, vilket var den enda dagen jag kånkade runt på min kamera, mötte jag upp Alex och Alma i stan för att sedan ta tunneln ut till Hornstull där det var marknad. En minimal marknad, men med go atmosfär. Bestod av olika food trucks och personer som ville bli av med skit. Precis som en marknad ska vara i min mening.

En gammal man som stod under ett träd och sålde sina plattor.

Mysigt va?

Efter stopp i två olika second hand-butiker mötte vi upp Sebbe och pappa som hade varit på utflykt. Vi gick till FLFL och köpte falafel och kaffe för att förtära detta i Vitabergsparken.

Tog det ba' lugnt, sedan blev jag rastlös.

Så, jag drog med mig Sebbe till gröna lund för att få leka av mig.

När vi var mätta på gröna lund åkte vi färjan tillbaka och mötte upp Alex och pappa i gamla stan. Tog en öl och kände sedan att vi var nöjda för dagen. Alex följde oss tillbaka en bit mot hotellet. Kramades hejdå för denna gång och spenderade sedan timmar på hotellrummet med Sebbe och Fluxx.

Dagen efter bar det hem.

Från ett hotellrum.

En sådan himla fin bilfärd upp till Stockholm. Startade vid åtta hemifrån Falkenberg och stoppade runt tio för att äta frukost i Isaberg. Kvällen innan hade jag förberett frukost i form av tunnbrödsrullar som vi smackade i oss tillsammans med kaffe.

Så jävla vackert utmed Vättern.

Vid ett någon gång stannade vi åter för lunch. Skrattade så mycket åt ett minne att jag höll på att kvävas av bulguren i salladen.

Bilfärden har emellan stoppen bestått av lyssnande på diverse olika mordpoddar. Den bästa typen av underhållning.

En timma senare ungefär var vi framme på Söder i Stockholm. Släppte av Alex och hans bagage, hälsade på hans hyresvärdinna och åkte sedan vidare till hotellet för att slänga in vår packning på rummen.

Satte oss sedan på hotellets utegård, drack ett glas vin, en kaffe och tog en ipren mot sprängande huvudvärk.

Vilade bort huvudvärken och gick sedan till Flippin' Burgers med Sebbe och pappa.

Efter maten gick vi tillbaka till hotellet ett tag och tog det jävligt lugnt på utegården. Mötte sedan upp Alex och Alma. Avslutade kvällen med en öl på Galway's.

Hörs!