Tar oss tillbaka till nutid. Har sträck-lyssnat på Penntricket i några timmar nu. Först ute i trädgården, utan och med filt. Flyttade sedan in för att underhålla mina rastlösa fingrar med att måla naglarna. Lyssnar fortfarande. Är just nu inne på avsnittet som handlar om kroppen och det ständiga projektet som pågår från det att en blivit medveten om att det finns ett ideal som bör strävas mot för att andra och en själv ska acceptera kroppen en har. Som en gör, tar jag mig tillbaka till mina egna erfarenheter gällande ämnet och funderar även på hur jag förhåller mig till kroppen idag. Tänker på hur långt jag har kommit på många vis, trots att jag självklart har dåliga dagar eller perioder där jag kan falla in i destruktiva tankemönster.
Mitt tankesätt har förändrats drastiskt under bara några år. Det värsta föraktet mot min kropp var under högstadie-tiden och början av gymnasiet. Jag var smal enligt normen, men hade börjat få kurvor och utvecklades. Under första året på gymnasiet var jag på ett besök på ungdomsmottagningen. Skulle hämta ut p-piller, då det även gjordes en rutinkoll på längd och vikt - alltså även BMI. Barnmorskan jag träffade berättade då för mig att mitt BMI var så högt att jag var på gränsen till fetma och rådde mig att hoppa av några hållplatser tidigare än den jag skulle gå av på (pendlade varje dag till skolan) för att promenera hem. Det var nödvändigt enligt henne och BMI-tabellen och jag förstod ingenting. Hade aldrig tänkt på mig själv som fet i den bemärkelsen, mest fokuserat på småfel på kroppen som behövde åtgärdas, men efter det besöket var jag övertygad om att jag måste haft fel och att BMI-tabellen talat sanning. Jag var fet, det var fara för min hälsa och jag måste göra något. Ännu får jag inte älska min kropp. Den måste förändras först.
Jag gick inte ner i vikt, trots att jag sprang varv i slingan, promenerade, gjorde armhävningar och situps hemma på sovrumsgolvet. Vågen stod stilla i cirka två år, trots otaliga försök att sänka mitt BMI. Och i slutet av gymnasiet, gick jag upp cirka femton kilon på bara några månader, trots träning och hets. Kroppsföraktet förstärktes åter och tog över nästan all min tankeverksamhet. Föraktet kom både inifrån och utifrån i ett ständigt flöde. Jag var alltid tjockast i sällskapet, i familjen, i släkten och i klädbutiken. Det gick inte att hitta ett par jeans som passade och jag la hela ansvaret på mig själv och att det var min uppgift att forma om mig så att jag kunde passa i de kläder som samhället hade att erbjuda. Då startade min bantningskarriär och träningshets i perioder. Testade flertalet olika kostprogram och laddade ner "hälsoappar" till telefonen. När jag sommaren 2013 och 2014 fick ett lagerjobb var min första tanke: fan vad bra, nu kommer jag säkert gå ner i vikt. Några kilon gick jag ner under de där somrarna och bantningsperioderna, men jag blev inte mer nöjd med mig själv för det. Sommaren 2015 ägnade jag hela sommaren på ett gym med min bror. Intalade mig själv att jag tränade för att bli stark, men i smyg ville jag gå ner till sjuttiofem kilo. Alltså till den vikt barnmorskan för många år sedan uttryckt var på gränsen till fetma. År 2015 hade jag kommit en bit på vägen och i alla fall förstått att jag fan inte var i närheten av fetma eller ens övervikt då barnmorskan uttryckte sin oro över mitt höga BMI och delade med sig av sina goda råd. Gick ner tio kilon sommaren 2015, men var fortfarande inte nöjd. Var fortfarande den tjocka i sällskapet som fick råd om kost, träning och livsval.
Gick såklart upp de där tio kilona igen. Det gick relativt snabbt när jag gick från att gymma fyra dagar i veckan till att sitta på föreläsningar större delen av dagarna samt stressa och ha ångest över prestationer. Någonting hände dock efter den där sommaren och hösten. Någonting som grott i mig länge började så smått bli allt mer tydligt. Jag frågade mig själv allt oftare var felet egentligen ligger. Det kom allt fler dagar där jag kom på mig själv med att stå och betrakta min halvnakna kropp i spegeln efter en dusch, och faktiskt tycka om det jag stod och tittade på. Det var med kläder på och i jakten på kläder kroppsföraktet dök upp. Allt fler dagar kände jag istället ilska över att kläder inte är gjorda för olika kroppar, än att hata på min egen. För var ligger felet egentligen? Att våra kroppar ser olika ut och är olika stora, eller att kläder är gjorda för ett fåtal storlekar och kroppstyper? Numera anser jag att det är ganska uppenbart.
Där är jag nu. De allra flesta dagarna om året gillar jag min kropp, men slås ibland av en uppgivenhet blandat med ilska när kläder inte sitter som jag vill att de ska sitta eller när jag inte ens får på mig den största storleken av shorts över låren. Riktigt dåliga dagar riktar jag åter föraktet mot mig själv och tänker att det är jag som måste förändras, men alla de andra dagarna riktar jag föraktet och ilskan mot samhället. Det som träffade mig nu när vi var i Stockholm var just det. Ena dagen, när jag hade varit runt i varenda jävla butik jag kunde tänka mig för att hitta ett par shorts och ändå kom hem tomhänt kom det bekanta föraktet. Jag passar inte in, inte ens i de största storlekarna. Och jag riktade slag med knogjärn mot mig själv. Det är mig det är fel på. Tryck över bröstet. Jag måste ändra mig, för jag vill kunna gå in i en vanlig jävla butik, ta min storlek och veta att de där jävlarna kommer sitta som en smäck. Men det händer aldrig. Jag grät lite på kvällen, somnade med ett tryck över bröstet, men vaknade till en stark dag, köpte svängiga byxor på Monki och tänkte att shorts är nog inte min grej ändå. Även om det kanske hade kunnat vara det i de bästa av världar.
Kanske en undrar varför jag gör ett långt jävla inlägg om detta? Anledningen är den enklaste av anledningar: Jag skriver detta för att jag anser att det är av vikt att lyfta fram att det finns människor som inte är smala enligt normen, men som samtidigt tycker jävligt bra om sig själva. Bara för att jag är några storlekar större än de flesta personer jag har i min närhet är inte jag en person en behöver tycka synd om, eller ge otaliga råd angående "hur du kan gå ner i vikt" (för det vill väl alla?). Jag känner mig lyckad som har kommit en lång bit på vägen i att fan älska mig själv villkorslöst, trots ständigt motstånd från omgivningen. Jag är stolt över mig själv.
Där sätter vi punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar