Tjugonde oktober.

Åkte hem från jobbet. Har jobbat trots sjuk hela veckan. Imorse tog det stopp.
Tog en annan väg hem. Stannade här.

Gick långt ut på bryggan, satte mig ner och lutade mig mot räcket. Tillät mig själv att stanna upp, lät andningen lugna sig. Fick vara ifred. Ensam med naturen som ger kraft utan att kräva något i gengäld.

Tittade på mig själv i kameran. Det var längesedan jag tittade på mig själv i dagsljus. Ansiktet skvallrar om ett jobbigt år. Det är blekt, skrovligt och ögonen är ständigt rödglansiga. Det kommer alltid en tid då insidan återspeglas på utsidan. När en inte längre kan upprätthålla en skärpt yta. Har inte haft någon kraft att ta hand om mig själv varken psykiskt eller kroppsligt.

Jag satt där på bryggan i en timme. Blundade, kände att psyket och kroppen hittade varandra igen, för en liten stund. Lyssnade på andningen, på vinden, på havet och på avlägsna hundskall.

Åkte hem, värmde upp kroppen med te. Åt några knäckebröd. Kröp ner i soffan under en filt. Somnade vid elva, halv tolv, och vaknade igen vid fyra. Helt tillfreds i kroppen.

Tack för denna dag.

Mer sådant här.

Var ute i skogen i söndags, bara en kort vända, men åter insåg jag vad det är som behövs nu. Mjuk mossa under fötterna, skogar som ekar av knäckta grenar, lugn. Måste ta mig tid för det jag mår bra av. Annars kommer livet ta kål på min person, inom en snar framtid.

När all ork bara går åt till att ta sig upp på morgonen är det inte heller konstigt att immunförsvaret krackelerar. Som det självfallet gjort nu. En förkylning har klamrat sig fast och jag går runt i någon ständig "innan-panikångest-känsla". Alltså den känsla jag brukar ha innan det bryter ut en ångestattack, det är bara att den inte bryter ut.

Ska gå och snyta mig. Äta. Leta upp en bok och lyssna. Orkar inte ens läsa.
Hejdå, så länge.