Mitt i sommaren.

Nio dagar kvar att jobba. Det är lätt att glömma att sommaren fortgår alltmedan en går och suktar efter semester. Jag gör mitt bästa för att inte låta sommaren gå mig förbi. Jag vill inte missa chanser till kvällsbad, grillning, svettiga promenader och gos med vänner för att det är vardag. Jag vill inte åka raka vägen hem från jobbet och gå och lägga mig i soffan. De dagar jag orkar försöker jag göra någonting av.

De senaste veckorna har dock varit en riktigt trött period. Blev råförkyld på midsommaraftons morgon, vilket höll i sig i över en vecka och där någonstans tog min energireserv slut. Det var inte förrän nu i helgen jag upplevde att det vände något. Så, nu försöker jag mata den uppåtgående kurvan med sådant jag mår bra av. Att få ta i med kroppen och svettas så det rinner i ögonen, umgås med hund och pojkvän, vänner. Ligga blixtstilla på en filt i gassande sol och lyssna på podd. I helgen var jag även ute tillsammans med Sebastian och Nicco och fick uppleva det Sebastian annars brukar ägna sig åt utan mig, att jaga, för första gången. Och jag fick se Nicco studsa bland säden och hämta fågel, för första gången.

Om en bortser från de tjugotal blinningbett jag fick, var det magiskt. Jag vill bara ut igen. Det var en sådan sällsynt stund där tiden inte var närvarande och viktig. Fridfullt och stillsamt, på något vis, där lyckan liksom satte sig i magtrakten och mungiporna var i en konstant svag u-form.

23 april.

Jag har längtat efter jobbet hela helgen, men när jag klev upp imorse kändes allting tungt. När jag kom till jobbet var allt i full gång och jag drabbades av samma känsla som jag upplevde dagligen i en period innan jag blev sjukskriven. Samma tunga känsla har sedan hållit i sig hela dagen. Jag blir otroligt vaksam. Försöker fundera ut hur jag kan göra morgondagen bättre. Hittills har jag kommit överens med mig själv att jag ska åka in tidigare till jobbet imorgon, så att jag hinner landa innan allting tar fart.

Imorgon blir bättre imorgon blir bättre imorgon blir bättre.

Godnatt.

8 mars

Nu har det snart gått en månad sedan jag började på nytt jobb. Trivs fantastiskt bra med både kollegor och chef. Längtar efter jobbet på helgen. Kan inte komma ihåg att jag haft det så på någon arbetsplats tidigare. I tisdags fick jag motvilligt gå hem vid lunch. Höll ut sålänge jag förmådde, men var tydligen inte immun mot basiluskerna som huserat (eller huserar) på förskolan. Har sedan dess fått motstå frestelsen att gå tillbaka för tidigt till jobbet. Idag känner jag mig dock kry och stark igen, så imorgon återvänder jag.

Skulle varit på mitt andra psykologbesök i tisdags. Var tvungen att ställa in, tyvärr. Hur bra jag än trivs på jobbet gör sig alltid mina gamla ärr påminda i nya sammanhang. Tvivlet på mig själv, analysen av mig själv och oförmågan att tro att nya människor kan prata gott om mig eller tycka om mig dyker ständigt upp. Min känslostyrda sida vinner oftast över den rationella sidan, mycket på grund av hur mitt liv såg ut för över tio år sedan. Blir så nedslagen ibland över att sådant sitter så djupt rotat att det fortsätter påverka relationer och mitt mående än idag. Men, det blir till att boka ett nytt möte hos psykologen och försöka nysta ut det trasiga. Sakta, men säkert.

Icke att förglömma: Blöder för kvinnokampen idag. Bokstavligt talat. 

Yoga.

Älskar att yoga. Försöker göra det varje dag nu, i ungefär en halvtimme om dagen, upptill någon mer svettig aktivitet. Behöver både och. Att få anstränga mig och ta i, men också hitta ett lugn och fokusera på att andas. Så fint när lugnet sprider sig i rummet och Nicco vill vara med och yoga.

Hjärtahjärta.

Han ger mig så mycket.

Livet fortsätter.

Snart varit hemma i fem veckor. Sjukskrivningen blev förlängd till slutet av januari. Nu känns det som att jag får hjälp på riktigt. Tid till att hämta mig från det gångna året, tid att vila och försöka må bra igen. Livet är ju såhär, svårare i vissa perioder. Har bara svårt att acceptera att det var tvunget att ske detta året, när jag äntligen tog examen och fick börja på nytt jobb. Måendet krockade med mina ambitioner, men så är det väl alltid. Aldrig läge att vara sjuk. Måste alltid vara stark.

Denna veckan är mitt mål att vila och att vakna utan stress. Har inga planer för veckan, ställer inget alarm på morgonen och försöker att hitta nya vanor som får mig att må bättre. Exempelvis ny frukostrutin, promenera och hämta Nicco istället för att ta bilen, gå promenader med musik i öronen, titta på en bra film och gå runt i mjuka kläder.

Januari har startat bra och jag har saker att se fram emot. Så som yogagrupp med start v. 4, P3 Guld med Lina och annat fint längre fram.