Mitt i sommaren.

Nio dagar kvar att jobba. Det är lätt att glömma att sommaren fortgår alltmedan en går och suktar efter semester. Jag gör mitt bästa för att inte låta sommaren gå mig förbi. Jag vill inte missa chanser till kvällsbad, grillning, svettiga promenader och gos med vänner för att det är vardag. Jag vill inte åka raka vägen hem från jobbet och gå och lägga mig i soffan. De dagar jag orkar försöker jag göra någonting av.

De senaste veckorna har dock varit en riktigt trött period. Blev råförkyld på midsommaraftons morgon, vilket höll i sig i över en vecka och där någonstans tog min energireserv slut. Det var inte förrän nu i helgen jag upplevde att det vände något. Så, nu försöker jag mata den uppåtgående kurvan med sådant jag mår bra av. Att få ta i med kroppen och svettas så det rinner i ögonen, umgås med hund och pojkvän, vänner. Ligga blixtstilla på en filt i gassande sol och lyssna på podd. I helgen var jag även ute tillsammans med Sebastian och Nicco och fick uppleva det Sebastian annars brukar ägna sig åt utan mig, att jaga, för första gången. Och jag fick se Nicco studsa bland säden och hämta fågel, för första gången.

Om en bortser från de tjugotal blinningbett jag fick, var det magiskt. Jag vill bara ut igen. Det var en sådan sällsynt stund där tiden inte var närvarande och viktig. Fridfullt och stillsamt, på något vis, där lyckan liksom satte sig i magtrakten och mungiporna var i en konstant svag u-form.