Påsk osv.

I söndags firade min bror som fyller hela 27 år i år. Vi fick fira honom en vecka i förväg, eftersom vi inte är på samma ort på hans egentliga födelsedag imorgon. Det blev en mindre tillställning med familjen. Vi käkade en svingod paj, drack kaffe och åt tårta och så öppnade Alex sina paket.

På kvällen började det kittlas i benen. För mycket stillasittande under påskledigheten. Så jag, Nicco och Alex åkte till Ljungby för att utforska skogen.

Vi försökte hitta en utkiksplats som Alex besökt långt tidigare när han bodde i Ljungby. Vi kämpade oss igen snår och bråte men kunde tyvärr inte finna den. Blev istället en rejäl promenad och trötta kroppar, så väl utfört ändå.

Eller, vi hittade tillslut en utkiksplats, men tyvärr inte den rätta.

På måndagen åkte Sebbe och Alex iväg tidigt för att hjälpa mamma hämta en möbel i Halmstad. Jag och Nicco gick en förmiddagsrunda och när jag kom in igen tittade jag på soffan med avsmak. Kunde inte förmå mig att sätta mig ner och göra ingenting. Det kittlades fortfarande i benen och numera i hela kroppen. Så, jag startade upp med vårstädning i uterummet. Nicco svansade omkring med bollen i trädgården medan jag bar ut möbler och sopade. Pappa kom ut efter en stund och hjälpte till. Älskar sådana dagar.

Tackar och bugar för påsken, trots ej troende. Eller, jag tror på fyra dagars ledighet. Amen.

Den långa påsken, som ännu inte är över.

Ledigheten inleddes med en långpromenad till stranden med Frida, Lana och Nicco. Det är så fint att vi hittade varandra och att labbarna trivs bra tillsammans.

På kvällen samlades familjen för att titta hockey, som tyvärr slutade med förlust. Så nu dröjer det till September innan hockeyn sätter igång igen. Ganska sorgligt.

Påskafton och firandet av påsken satte igång vid ett hemma hos Sebastians föräldrar. Jag kom på just då, att just det, det är påskafton idag. Så speciell är den högtiden för mig. De bjöd på mat, kaffe och tårta följt av påskäggsjakt. I det lilla påskägget låg en present med ett par fina örhängen i.

Vid fyra-tiden fortsatte jag och Sebastian hem till Lasse, där det bjöds på mer kaffe och fika. Satt och pratade ett bra tag innan det var dags för oss att bila vidare till Falkenberg. Väl där hann vi vara hemma i någon timma för att sedan spatsera bort till mamma och lillasyster. Resten av kvällen spelade vi spel, drack ett par cider och tjötade. Drog hem vid halv elva, gick och lade oss, men upptäckte att jag inte alls var trött. Medan Sebastian somnade tittade jag på en dokumentär och första avsnittet av SKAM säsong fyra. Klädde sedan på mig igen för att gå in till bror och umgås en timma innan jag faktiskt somnade. En väldigt, väldigt fin påskafton. Så annorlunda mot tidigare år.

Jag kan inte riktigt förstå att vi fortfarande har en ledig dag kvar imorgon. Förbannat skönt. Idag ska vi fira min bror som fyller år om knappt en vecka. Samla familjen hemma hos pappa och äta paj, tårta och öppna paket.

Vi hörs!

Några hundra meter är för nära.

Ikväll distraherar jag fingrarna med pyssel, samtidigt som jag lyssnar på nyhetsrapporteringen angående attacken som skedde i centrala Stockholm idag.

Fick ett meddelande från min bror vid halv fyra-tiden, som jobbar ett stenkast ifrån där attacken skedde, där han berättade att han lever. Hade ingen aning om läget, vad som precis hade skett, att det var allvarligt. Slog på radion när jag satte mig i bilen efter jobbet och fick höra vad som hänt. När jag kopplade ihop min brors meddelande med händelsen kom tårarna och de slutade inte rinna förrän jag svängde in på min gata i Falkenberg. Händelser liknande denna har känts så jävla långt bort innan. Nu sker det bara några hundra meter från någon jag älskar, som jag inte kan tänka mig ett liv utan.

Även om det är få som blir direkt drabbade i en sådan attack, är det många som påverkas. Maktlösheten jag känner, att inte kunna förutse eller förhindra att detta händer, det är det som slukar min ork just nu och gör kroppen och psyket helt matt.

Ska packa ihop mina pärlor och försöka sova nu. Tror inte nyhetsrapporteringen kan ge särskilt mycket mer för tillfället.

Godnatt.

Varför jag skriver och dokumenterar.

Funderar relativt ofta på varför jag återkommer till denna plats för att dokumentera och dela med mig av mig själv. Och jag tror skriver för att jag har ett behov av att skriva av mig, som det så fint heter, även om det inte är särskilt betydelsefullt eller banbrytande alltid. Jag verkar även ha ett behov av att samla mina tankar någonstans. Det inger en känsla av att jag har kontroll över minnet. Jag har också märkt under åren att jag gillar att ha ett arkiv. Både med texter som handlar om en simpel dag eller helg i livet samt texter som handlar om mina tankar och perspektiv. Och jag älskar språket, men inser ofta att jag har svårt att hitta synonymer och beskriva känslor och tankar dynamiskt. Någonting jag vill bli bättre på, och då är detta forum ett ypperligt tillfälle att öva. Jag har inget speciellt jag vill nå ut med. Har inget specialintresse jag brinner så mycket för att jag hade orkat styra in den här bloggen på endast ett ämne. Jag vill bara skriva. Jag förundras även ofta när jag går tillbaka till det jag skrivit och ställer mig alltid lika frågande till om det verkligen är jag som skrivit det jag läser. Jag gillar också att bli påmind och att ha möjlighet till att återgå till en tisdag i mängden, även om den inte var något utöver vardagen. Det är ju ändå livet, och det är fint trots att det inte alltid sker omvälvande saker var och varannan dag.

Det jag kom hit för att berätta idag är inget särskilt, men jag vet att jag kommer att uppskatta att läsa det om något år när jag befinner mig någon annanstans i livet. När denna dagen och denna period i mitt liv är över och glömd. När jag endast kommer komma ihåg de stora händelserna och ha glömt känslorna jag kände precis nu, samt vad jag gjorde vecka fjorton år tvåtusensjutton.

Eller, jag vill börja att berätta att jag hade en eminent lördag på Ikea. Dels fick jag spendera flera timmar ensam med mamma, på annan ort, med nya ansikten som jag inte kände igen och bara kunde passera medan jag och mamma långsamt betade av avdelning för avdelning. Vi fick prata ostört, om allt som varit jobbigt eller bra den senaste tiden varvat med "titta den här spegeln", "behöver du inte en dörrmatta?" eller "en period hade jag dille på kontorstolar". Det andra eminenta med lördagens ikea-besök var att jag för första gången under ett ikea-besök kunde gå bärsärkagång och plocka ner det jag kom dit för samt alla onödiga prylar jag kunde tänka mig att jag kanske behöver, för jag har för fan fast inkomst. Kan fortfarande inte riktigt förstå det, att det jag gör nu om dagarna kallas jobb och att jag, Lovisa Bengtsson, har en tillsvidareanställning. Känns förjävla fint. (Ursäkta svordomarna. Behöver som sagt öva på att beskriva mina jävla känslor på annat vis). Hur som avslutades lördagen med mamma med att hon bjöd mig på mat.

Om vi då förflyttar oss till presens. Mitt i veckan på vecka fjorton år tvåtusensjutton. Onsdag, som ni förstår. Den är dock alldeles strax över. Kan inte förstå hur jag kan hålla mig vaken fortfarande, med tanke på att jag gick upp vid fem imorse.

Det som hållit mig vaken efter jobbet har varit serien tretton skäl varför. Som alla borde se. Det slog mig precis att jag inte har någonting annat att berätta. Så, här kommer ett abrupt slut.

Hej.