Varför jag skriver och dokumenterar.

Funderar relativt ofta på varför jag återkommer till denna plats för att dokumentera och dela med mig av mig själv. Och jag tror skriver för att jag har ett behov av att skriva av mig, som det så fint heter, även om det inte är särskilt betydelsefullt eller banbrytande alltid. Jag verkar även ha ett behov av att samla mina tankar någonstans. Det inger en känsla av att jag har kontroll över minnet. Jag har också märkt under åren att jag gillar att ha ett arkiv. Både med texter som handlar om en simpel dag eller helg i livet samt texter som handlar om mina tankar och perspektiv. Och jag älskar språket, men inser ofta att jag har svårt att hitta synonymer och beskriva känslor och tankar dynamiskt. Någonting jag vill bli bättre på, och då är detta forum ett ypperligt tillfälle att öva. Jag har inget speciellt jag vill nå ut med. Har inget specialintresse jag brinner så mycket för att jag hade orkat styra in den här bloggen på endast ett ämne. Jag vill bara skriva. Jag förundras även ofta när jag går tillbaka till det jag skrivit och ställer mig alltid lika frågande till om det verkligen är jag som skrivit det jag läser. Jag gillar också att bli påmind och att ha möjlighet till att återgå till en tisdag i mängden, även om den inte var något utöver vardagen. Det är ju ändå livet, och det är fint trots att det inte alltid sker omvälvande saker var och varannan dag.

Det jag kom hit för att berätta idag är inget särskilt, men jag vet att jag kommer att uppskatta att läsa det om något år när jag befinner mig någon annanstans i livet. När denna dagen och denna period i mitt liv är över och glömd. När jag endast kommer komma ihåg de stora händelserna och ha glömt känslorna jag kände precis nu, samt vad jag gjorde vecka fjorton år tvåtusensjutton.

Eller, jag vill börja att berätta att jag hade en eminent lördag på Ikea. Dels fick jag spendera flera timmar ensam med mamma, på annan ort, med nya ansikten som jag inte kände igen och bara kunde passera medan jag och mamma långsamt betade av avdelning för avdelning. Vi fick prata ostört, om allt som varit jobbigt eller bra den senaste tiden varvat med "titta den här spegeln", "behöver du inte en dörrmatta?" eller "en period hade jag dille på kontorstolar". Det andra eminenta med lördagens ikea-besök var att jag för första gången under ett ikea-besök kunde gå bärsärkagång och plocka ner det jag kom dit för samt alla onödiga prylar jag kunde tänka mig att jag kanske behöver, för jag har för fan fast inkomst. Kan fortfarande inte riktigt förstå det, att det jag gör nu om dagarna kallas jobb och att jag, Lovisa Bengtsson, har en tillsvidareanställning. Känns förjävla fint. (Ursäkta svordomarna. Behöver som sagt öva på att beskriva mina jävla känslor på annat vis). Hur som avslutades lördagen med mamma med att hon bjöd mig på mat.

Om vi då förflyttar oss till presens. Mitt i veckan på vecka fjorton år tvåtusensjutton. Onsdag, som ni förstår. Den är dock alldeles strax över. Kan inte förstå hur jag kan hålla mig vaken fortfarande, med tanke på att jag gick upp vid fem imorse.

Det som hållit mig vaken efter jobbet har varit serien tretton skäl varför. Som alla borde se. Det slog mig precis att jag inte har någonting annat att berätta. Så, här kommer ett abrupt slut.

Hej.