Några hundra meter är för nära.

Ikväll distraherar jag fingrarna med pyssel, samtidigt som jag lyssnar på nyhetsrapporteringen angående attacken som skedde i centrala Stockholm idag.

Fick ett meddelande från min bror vid halv fyra-tiden, som jobbar ett stenkast ifrån där attacken skedde, där han berättade att han lever. Hade ingen aning om läget, vad som precis hade skett, att det var allvarligt. Slog på radion när jag satte mig i bilen efter jobbet och fick höra vad som hänt. När jag kopplade ihop min brors meddelande med händelsen kom tårarna och de slutade inte rinna förrän jag svängde in på min gata i Falkenberg. Händelser liknande denna har känts så jävla långt bort innan. Nu sker det bara några hundra meter från någon jag älskar, som jag inte kan tänka mig ett liv utan.

Även om det är få som blir direkt drabbade i en sådan attack, är det många som påverkas. Maktlösheten jag känner, att inte kunna förutse eller förhindra att detta händer, det är det som slukar min ork just nu och gör kroppen och psyket helt matt.

Ska packa ihop mina pärlor och försöka sova nu. Tror inte nyhetsrapporteringen kan ge särskilt mycket mer för tillfället.

Godnatt.