Kanske är det dags att återuppta skrivandet. Det blir bara längre och längre mellan gångerna, men idag känner jag ett verkligt behov av att få skriva ner några rader.
Det har varit alldeles för mycket, alldeles för länge och då har det jag mår bra av blivit tvunget att prioriteras bort. Orimligt, men det är ju så det blir. Det nödvändiga måste göras och det lustfyllda får ta mindre plats, tills det försvinner helt. För när en avklarat det nödvändiga finns ingen ork kvar till det andra.
Igår tog det bara stopp. Vaknade med samma känsla som de senaste veckorna - icke utvilad, yr och med värk i benen. Igår morse hade dock ytterligare en dimension lagts till - ett starkt illamående. Trodde det var hunger som orsakade illamåendet och åkte till jobbet ändå. Yrseln och värken har jag jobbat med i flera veckor, men känslan av att jag när som skulle kräkas var något nytt. Åt frukost på jobbet och gav det en timme, men kände mig istället åksjuk när klockan närmade sig nio. Bestämde då mig för att åka hem, övertygad om att jag höll på att bli magsjuk.
Ingen kräkexplosion skedde och var istället tvungen att inse att jag måste boka tid hos läkare, för yrseln som vägrar släppa mig och numera orsakar en känsla av att ständigt vara åksjuk.
Eftersom vårdcentralerna jag ringde till inte hade några tider som gick att boka förrän efter nyår masade jag mig till lättakuten idag. Träffade en sköterska som efter ett kort samtal remitterade mig till psykolog, som jag ska få träffa tillsammans med läkare på torsdag. Hon konstaterade det jag försökt uthärda i flera månader. När stressnivåerna är ohållbara börjar kroppen ta stryk. Jag har sett varningstecken i över ett halvår, men trott att jag ska klara det, att det ska lugna sig snart, men det har det inte gjort. Det har bara eskalerat, sakta men säkert och nu när stressen ter sig fysiskt börjar det bli läskigt.
Det känns som ett jävla nederlag, att inte orka, men jag måste bara inse att jag inte kan fortsätta såhär.
Hej, sålänge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar