Då sitter man nere på arbetsförmedlingen och väntar på sin tur, i den tryckta stämningen som talar för att alla skäms för att vara här. Ingen ögonkontakt, ingen som pratar och så fort man gör minsta antydan till rörelse eller ljud är alla ögon på en. Precis som att man gjort något väldigt fel.
Jag skäms inte över att jag är här, och istället för att räkna varje minut som känns som timmar hade man ju kunnat samtala med någon för att fördriva tiden. Herregud vad jag är trött på människor.
Ja känner igen den stämningen jag kände då jag gick ditt förr, men tyvärr blir det lite av den stämningen =(, inget att skämmas för, man går ju dit för man vill jobba
SvaraRaderakramar