frustration.

Har byggt upp en irritation under den första terminen på högskolan. Detta inlägget kan låta småaktigt och som någonting som kanske inte är min ensak, men jag måste få ut irritationen någonstans och då väljer jag att ösa här. Jag studerar alltså till förskollärare på Halmstad högskola, med fyrtiofem andra människor med samma intresse i samma klass. Dem två första veckorna var allting förvirrande, den första månaden var amazing med inslag av förvirrande och dem resterande månaderna har varit förhållandevis bra, men desto mer vi omgrupperar i klassen och arbetar med nya människor inser jag att det är många människor jag inte ens orkar vara i samma rum som en längre tid. Anledning: jag anser att en borde vara ganska säker på vad man intresserar sig för när man söker in till ett högskoleprogram. Det spelar ingen roll alls om det visar sig att det inte var så efter ett tag, men när man söker in tycker jag att det ska finnas en sorts övertygande tro på att det är just det en vill göra i framtiden. Jag menar också att det är viktigt att ha varit med om saker i livet, att man har perspektiv på sig själv och kan förstå att saker tolkas olika etc. Samt att man har uppnått någon sorts nivå där en förstår att det krävs en högre växel på högskolan. Detta är inte gymnasiet, och absolut inte högstadiet.
   När det samlas fyrtiofem personer som tror sig vilja samma sak, men kanske inte förstår vad som krävs när en studerar på högskola, uppstår konflikter. Jag har inte haft något med det och göra, men att bara höra om det får mig att vilja lägga mig platt på marken och skrika "VILKEN IDIOTI", men då är det ju jag som verkar galen istället. Så mina öron blöder och jag önskar så att personer som är lika gamla som jag kunde växa upp och förstå att vi människor är olika. Man behöver inte bli bundis med alla, men det handlar om att kunna respektera varandras olika åsikter och lära sig att kommunicera med olika sorters människor som inte delar ens värderingar och åsikter.
   När vi sedan tar oss ut i den riktiga världen, så kallat yrkeslivet, kommer vi inte kunna välja vilka medarbetare vi har, vi kan inte handplocka ur vårt kompisgäng och förvänta oss att det ska skapas en perfekt verksamhet av det. Våra olikheter stärker oss, får oss att anta fler perspektiv och tänka utanför de vanliga tankebanorna. Sådant inspirerar mig! Inte ni som har kommit direkt från barn- och fritidsprogrammet som faktiskt bara gick det programmet för "jag har alltid gillat barn", inte ni som tror att högskolan fungerar som högstadiet, inte ni som knappt lärt er prata inför folk, som tycker det är fruktansvärt när någon frågar en fråga och söker ögonkontakt.
   Jag säger inte att det inte är okej att ha lågt självförtroende, men min åsikt är att känna på livet och livets motgångar innan ni sätter er i skolbänken igen. Jag orkar nämligen inte krysta ur en diskussion ur er, för ni ska vilja vara där så pass mycket att diskussionerna blir intressanta, eftersom ni har åsikter och sätter er in i kurslitteraturen och läser på. Jag vill diskutera och bolla idéer med människor som har åsikter och motargument, som kan utmana mig och pusha mig framåt. Det är därför jag läser på högskolan, och inte är där ute och söker vikariejobb just nu. Jag vill bli säker i det yrkesvalet jag har valt och det är ni som ska utmana mig framåt. Så snälla, pudra näsan så att det i alla fall ser ut som ni skaffat er lite mer skinn, och ge mig något att bita i.

Håller ni inte med eller har någonting att lägga till är ni välkomna att skriva det.