.

Kan inte förstå att det har gått sju år sedan jag kände henne, sju år sedan en del av mig bröts loss och aldrig kan tyckas läka helt. Även om jag inte tänker på det varje dag, inte ens en gång i månaden, är det fortfarande lika påtagligt när jag väl påminns. Det känns som om någon tar andan ifrån mig och håller hårt tills jag ber på mina bara knän att få den tillbaka, och det är någonting jag inte kan bearbeta mer. Det hjälper inte att prata om det, inte heller att vi bor i samma stad och råkas på ibland, för allting jag tänker vill jag säga till henne och ingen annan. Jag vill starta om, för om hon hade kommit och knackat på min dörr hade jag inte tvekat en sekund på att bjuda in henne på en kopp kaffe, prata och återuppta den vänskapen som vi släppte alldeles för tidigt. För sju år sedan var jag alldeles för ung för att veta att hon skulle betyda så mycket än idag.

Nu vet jag att det är biten som fattas i mitt liv, jag vet att ensamheten och uppgivenheten jag känner ibland är på grund av dig, tomheten som jag egentligen inte vill erkänna för att den handlar om dig. Ångesten över att inte ha någon som förstår som du gjorde.

Jävla känslor. Vill bara skriva ett långt brev och få ett svar, men så enkelt är det tyvärr inte.