Jag vill gärna skriva ut allt. Jag är bara rädd att det träffar fel hos fel person, och att jag gör mig alldeles för sårbar. Öppnar jag mig totalt och släpper ut det som gör ondast och har gjort ont i tio år, har jag ingenting att skydda mig med längre. Jag är rädd för att släppa taget om det enda som gör att jag fortfarande känner.
Bara den korta texten får mig att må illa. Den får mig att känna mig naken, fastän det inte står någonting av värde för människor utifrån. Ändå vill jag krypa ihop och gråta, för att jag känner det jag känner och inte kan släppa ut det fula som skavt i alldeles för många år. Jag håller det kvar, tills jag hittar någonting nytt som känns lika mycket, i varenda nerv i hela kroppen.
Känner instinktivt att jag vill sudda ut allt, men detta får stå kvar. Någon gång måste det ärliga, äckliga och sårbara stå kvar någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar