att våga vara mänsklig

Vid tio över fem ikväll gick jag ner till pressbyrån och hämtade ut ett paket. Halv sex var jag hemma, ombytt framför spegeln, i min nya bikini. Mina bröst spretar åt två olika håll och på några minuter är mitt självförtroende djupt nere i jordens kärna och min längtan till sommaren övergår snabbt till en fet klump i halsen och tårar som håller på att svämma över. Inom ett lopp av några sekunder har jag granskat hela min kropp och tänkt det värsta om mig själv. Jag tänker att jag aldrig kommer kunna visa mig i sommar. Inte denna sommaren heller. Har celluliter på både framsida och baksida lår, brösten sitter med ett mellanrum på tjugo centimeter, magen är plufsig och axlarna för breda. Sliter av mig bikinin och trär på mig ett par svarta strumpbyxor och den mest neutrala svarta klänningen jag har. Kan andas igen. Älskar mig själv igen. Inser hur dum i huvudet jag är. Vad fan håller jag på med egentligen? Måste sluta mata knytnävar mot mig själv. Måste älska gropar i låren, spretiga bröst, mjuk mage och breda axlar. Måste inte hetsa för att kunna vara människa i sommar. Måste inte sluta äta, träna tills jag spyr. Måste bara våga vara mänsklig.