det är inte av lathet.

Det är inte av lathet jag ligger hemma i soffan hela dagen och kvällen. Jag njuter inte av varenda sekund. Det är inte av lathet jag ställer in mitt träningspass för sjätte gången, inte heller när jag ringer dig och frågar om du kan skjutsa mig hem, även om det bara är en kilometers avstånd. Jag avbokar, ringer och ligger i soffan på grund av något helt annat. På grund av att jag av bara tanken av att göra dessa saker blir så stressad över att jag inte kommer kunna gå på toaletten när jag vill (behöver). De mest vardagliga situationerna och de kortaste avstånden blir en ren pina, på grund av min mage. Och det värsta är att jag är rädd att jag gjort detta mot mig själv. Jag är rädd att mina dåliga matvanor jag hade under en tid har gjort att jag reagerar på allt jag äter. Jag är rädd att mitt desperata försök att gå ner i vikt och passa in i samhällets ideal gjorde att jag mår såhär idag. Det var nämligen när jag började med dieten (andra kallar det livsstil) LCHF som problemen eskalerade. Fick höra att det var normalt i början att behöva gå oftare på toaletten, då kroppen rensas och renas. Felet jag gjorde var att jag inte lyssnade till min egen kropp, vad den mådde bra av och hur kraftlös jag blev av denna kosten. Magen fortsatte krångla, och jag fortsatte i tre månader tills jag inte klarade mer. Magproblemen slutade dock inte i takt med dieten och har krånglat i perioder efter det. Perioder som håller i sig i flera månader, som aldrig verkar ta slut, som hindrar mig i mitt dagliga liv. Som förstör, som har förändrat mig och som oroar mig ständigt, varje dag. Efter att jag slutade med LCHF har jag försökt finna vad det är jag reagerar på, för att kunna utesluta detta ur min dagliga kost. Jag har bland annat testat att utesluta laktos och gluten i långa perioder utan resultat och tabletter och drycker för att balansera magen. Jag har slutat äta pasta och gräddiga såser (blir kaos) och har minskat mitt intag av "skitmat", försökt mig på att äta broccoli, sallader, blomkål etc för att magen ska arbeta normalt. Resultatet blir dock bara att magen arbetar alldeles för snabbt, vilket gör det omöjligt att fungera i vardagen. Samma sak gäller träningen. I vintras och våras när jag tränade som mest var magen som värst. Kunde inte gå 50 meter utanför dörren innan det var panik och jag fick springa tillbaka för att gå på toaletten. Och när jag skulle på träningspass var jag tvungen att akut springa på toaletten fyra gånger under en timma. En gång innan jag åkte hemifrån, en gång när jag kom till gymmet, en gång efter passet och en gång när jag kommit hem. Ingen kontroll, alls.

Det som är absolut jobbigast är att inte bli tagen på allvar av närheten när en säger att en har ont i magen, samt att bajs/diarré/förstoppning tydligen är någonting roligt och fnissigt. Jag har inga problem att skratta åt mina problem, men det måste vara på mina villkor. Tar jag upp någonting jag tycker är jobbigt och som tynger mig vill inte jag ha ett gapskratt i ansiktet, jag vill kunna prata om det som om vilken "sjukdom" som helst. Tur är det dock att jag har några få i min närhet som förstår, som lyssnar och som kan skämta om det när jag känner att det är okej.