att se fram emot något som hamnar i soptunnan

Det har inte hänt överdrivet mycket i veckan som gått. Jag har sett fram emot den elfte maj hela veckan, och den tioende maj blev jag sjuk.

Försökte lindra sjukan genom att hetsdricka thé med alldeles för mycket honung i. Dock gav det inga resultat, utan var värre när jag vaknade upp den elfte. Det var bara att ställa i dagens planer och ligga i soffan hela dagen.

Pappa såg hur jag led inombords och gav mig därför en knäpp blomma. Ett stående skämt i vår familj är att jag och min bror inte ens är förmögna att ta hand om en kaktus (vilket också är sant). Alex senaste blomma blev svart efter en månad och min senaste blomma slängde jag i soptunnan efter att den tappat alla blad och blivit brun. Pappa vill spä på det pinsamma genom att ge mig en växt och se hur länge den hålls vid liv. Ska överträffa honom!

Idag drog jag mig till skolan fastän sjuka, då vi hade uppstart för vår sista uppgift innan sommarlovet (SKYNDASKYNDA). En tre timmar långdragen jävla föreläsning där jag hann få både hjärtklappning och ett smått vredesutbrott. Råkade smälla igen dörren efter mig och min klass på fyrtiofem personer fattade ingenting (förlåt). När jag kom hem var jag i upplösningstillstånd. Åt snabbt och sedan gick jag och la mig i pappas soffa och fick en efterlängtad vila. Känner mig äntligen bättre i kroppen och faktiskt psykiskt med. Ibland är sömn allt som behövs, för efter det fick jag kraft i att skumma igenom åtta böcker och fyra artiklar till vår uppgift. Samt att jag haft besök av den svarta grannkatten. Himla nyfiken och mysig. Gillar katter när de håller sig på avstånd. Satt på trappan tillsammans med en meters mellanrum och bara njöt, båda två. Katten blundade och spann till och med. Tänk vad mitt sällskap kan göra ;)