Idag saknar jag min familj så mycket att det känns som att hjärtat pumpar ut mer blod än vanligt, så att jag snart exploderar. Jag saknar mitt egna hem och att kunna gå in till pappa och bror för en kopp kaffe, eller bara kunna ta bilen till mamma och vara där en kväll mitt i veckan. Då när mamma tänder ljus i köket och fixar matlåda inför morgondagens jobbdag och vi pratar om livet. Eller när min bror lyser upp och kramar mig så att hela min tunga dag blir lättare, bara sådär. Och när pappa kommer hem från sitt tunga jobb, men ändå är så himla glad och man inspireras till att kämpa. Sådant saknar jag idag, och det gör mig låg och tung i varenda kroppsdel.
Som tur är har jag varit i skolan idag, där jag får träffa människor som får mig att skratta, och så pratar vi om sådant jag inspireras av och det gör det lite ljusare.
Är glad för alla nya människor i mitt liv och att jag har en pojkvän som inte ställer några frågor när jag behöver någonstans att bo för att allt är kaos med mitt hem, men jag saknar den fasta punkten. Dem jag känt i 20 år som jag inte behöver prata med för att dem ska veta hur jag känner. Dem som förstår när jag bara behöver vara i samma rum, för att det hjälper mig att samla den energi som krävs för att leva vidare.
Dem, den där familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar