när världen blir för trång

Mina panikångestattacker brukar inte komma särskilt frekvent på senare tid, men i helgen har jag haft två stycken. Det positiva är att jag får en chans att stanna upp och reflektera i vad som behöver förbättras i mig själv eller min tillvaro just nu. Det negativa är dock att jag inte kan göra detta i sällskap av andra människor, vilket leder till att jag är ett svin tills jag blir lämnad ensam en längre stund och får tid att andas. Oftast är det stress, oro och rastlöshet som utlöser det - och i vanliga fall brukar jag känna av när en sådan period är igång. Det var dock inte fallet denna gången, varpå attackerna fick en lite värre effekt än vad de brukar ha.

Det jag hatar mest av allt är kontrasterna, från hur jag i ena sekunden kan känna mig lugn och glad, till att jag i andra sekunden får en panikattack och inbillar mig att jag håller på att dö eller att jag har en allvarlig psykisk sjukdom. Jag hatar att panikattacken ändrar min sinnesstämning och att jag har svårt att hitta tillbaka till hur jag kände innan när den kommer så oväntat. Det var precis vad som hände i helgen, både lördag och söndag. Det är som att hjärnan blir överkänslig och vill rensas, alla ljud, ljus och föremål blir för stora och världen alldeles för trång - och ett tryck börjar pulsera i hela kroppen. Panikattacken kommer alltid när det blir en abrupt tystnad och jag lämnas ensam för en liten stund. Det kan till exempel handla om att jag tar en dusch eller att jag kommer hem till ett tyst hus efter en dag i skolan; eller så kommer den när jag släcker ner allt för kvällen och ska gå och lägga mig. När min kropp slappnar av för en millisekund under en stressig period kommer panikattacken som ett försvar mot allt som behöver bearbetas. Och jag kan inte gråta - min kropp vägrar släppa på spärren. Det är då allting stiger och tillslut imploderar allt som är jag.

Efteråt känner jag mig antingen avtrubbad - som att det finns ett skikt mellan mig och resten av världen. Eller blir jag som en såpbubbla - vid minsta lilla beröring eller minsta lilla störning spricker jag. För jag känner mig så jävla ensam. Det finns ingen som kan dela känslan med mig, eller upplevelsen som nyss fått min värld att rasa, och jag kommer aldrig någonsin kunna förklara hur det känns.