åttonde januari

Det var dags. Har känt den pyrande känslan i kroppen länge nu. Något som behöver få utlopp, och det pumpade i låren medan musiken fick världen att bli ljusare i dimman. Kände mig euforisk, dels över att jag fortfarande vill någonting med mig själv och dels för att jag aldrig ger upp, jag ger mig bara ut.

Var tvungen till att stanna och fota det dimmiga, för att påminna mig om att en kan vara på bra humör fastän det är dåligt väder. Sedan fick jag stå och vänta på att tåget skulle passera jämte en mops som fick den brännande känslan av saknaden till Zonja att vakna till liv. Mopsen ville fram och hälsa och jag ville också, men det fattade självklart inte matte som stramade åt kopplet så fort mopsen rörde sig en decimeter. Får väl vänta med att gosa tills jag skaffar mig en egen.

Hur som. Gick och handlade på vägen hem och nu sitter jag i S lägenhet, helt nöjd över dagsinsatsen. Har till och med varit i skolan idag, träffat gruppen och övat inför morgondagens redovisning. När den är över ska jag träffa min efterlängtade Anna. Tre veckor har gått sedan vi sågs sist. Känns som en evighet.

♡