Behövde några dagar att smälta det faktum att Kent ska lägga ner. Har fortfarande inte smält det. Kommer nog aldrig att göra. Kent har funnits med mig genom halva livet. Det började med Socker, Utan dina andetag och Kevlarsjäl. Jag upptäckte er musik när jag behövde det som mest. Behövde musik som fick mig att känna ett helt register av känslor. Att bearbeta smärta, få uttrycka glädje och sorg genom att sjunga så att rösten spricker och tar slut. Livet fortsatte med Mannen i den vita hatten (16 år senare), Generation ex, Visslaren, Gravitation, Pojken med hålet i handen, Sundance kid, Ett tidsfördriv att dö för, Stanna hos mig, Dom som försvann, Den döda vinkeln, Den osynlige mannen. På trappan på Gråstensvägen tillsammans med Filippa, i hörlurarna i skolan, på bussen, på de nattliga promenaderna. I högtalarna i mitt flickrum, i mitt första egna hem. Sedan kom Elin och vi dansade till Taxmannen på en sunkig fest i Skogstorp och lyssnade på Hjärta om och om igen. Hon satt på golvet och jag i min säng och vi sjöng våra halsar torra. När hon försvann lyssnade jag på Hjärta och Taxmannen ensam och tillät mig att sakna.
Jag och Viktoria gick på en konsert med er år 2008. Hörde knappt er sjunga för att publiken på knappa 400 pers överröstade. Vi kunde varenda jävla textrad och tog i från avgrunden av våra lungor. Det var ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Några år senare åkte Viktoria på festival och ringde mig mitt under er konsert. Hon visste hur gärna jag hade varit där.
Jag var arg och lyssnade på Krossa allt, Idioter och Vals för satan (din vän pessimisten). Jag var lycklig och sjöng och dansade till Vi mot världen, Stoppa mig juni (lilla ego), Om du var här, 400 slag och Taxmannen. Livet är att lyssna, sjunga och dansa till er. Nu när ni försvinner avslutas en jävla epok i mitt liv, trots att er musik kommer fortsätta att andas.
Låt oss ha ett sista fantastiskt år tillsammans. Snälla res en grav den 17 december, så jag kan få en plats där jag kan sörja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar